Coronaviruset: Läkaren om arbetet på intensiven

BILDREPORTAGE, Bild Östergötland, Linköping.

Det är onsdag förmiddag i slutet av maj på Universitetssjukhuset i Linköping. Den här dagen vårdas 23 patienter varav sju på intensiven. Överläkare Anna-Karin Strand ska snart börja sitt arbetspass på intensivvårdsavdelningen Anopiva på Universitetssjukhuset.

Berätta hur arbetet ser ut för er i vardagen?

– Vi tar hand om de som är riktigt dåliga. Just med covid-patienterna så är det andningen som sviktar och behöver någon slags andningshjälp med respirator och så. Det kan även vara njursvikt. Egentligen är det vanligt intensivvårdsarbete som vi alltid gör fast med mycket fler patienter och ofta en av samma typ av patienter, de flesta har väldig svår lungsvikt med väldigt lång intensivvårdstid.

– Tidigare kanske vi jobbade helg en gång i månaden, nu jobbar vi varannan helg. Då kanske man följde en patient med svår lungsvikt under en dag, nu har det varit som mest mellan fem och tio patienter per dag. Att jobba med skyddsutrustning gör att det blir väldigt varmt, det hörs sämre när vi pratar, allt blir lite krångligare och lite jobbigare. I början var det mycket fokus på att vara lite sparsam med skyddsutrustningen, men givetvis mycket fokus på momenten vid av- och påklädning av skyddsutrusningen för att inte smitta sig själv, säger Anna-Karin.

Vad har varit mest jobbigt under den här tiden?

– Det är sorgligt att det är så många sjuka som är ensamma. Båda parter kanske är sjuka, båda kanske till och med dör. Det är mycket död och sorgligheter. Vi har ju svårt sjuka patienter här och vi har ju inte haft anhöriga här på flera månader, det är ju sorgligt. Det är berörande och det går inte riktigt distansera sig till situationen, det skulle absolut kunna vara nära anhöriga till mig till exempel. Jag förstår verkligen varför vi inte träffar farmor och farfar eller mormor och morfar.

– Det är snabba förändringar just nu och nya rutiner när det kommer nya riktlinjer i verksamheten. Det har kommit in nya undersköterskor och sjuksköterskor som normalt inte jobbar med intensivvård, det har satts ihop nya team, som ska finna sig i situationen och som ska platsa i den. Man har verkligen kallat in mängder av personal och tilldelat dem uppgifter. Det har gjorts väldigt bra, men det är lite mer ovanligt. Det är besöksförbud och det är speciellt att patienterna inte får ha sina anhöriga på besök. Alla jobbar väldigt mycket och det kommer vara slitsamt för många i längden. Det är betydligt mer natt, kväll och helgpass och fler arbetstimmar än normalt. Jag är borta mycket hemifrån, mer än vanligt, det är jobbigt eftersom jag har familj. Annars är forskning och utbildning satt på stand-by för alla just nu. Det har varit lite som att befinna sig i en bubbla. Gå hit till jobbet, ta på sig munskydd, jobba med patienter, gå hem och inte tänka för mycket på jobbet, duscha, vara utomhus så mycket som möjligt. Det går runt, liksom.

Vad har ni för ljusglimtar i vardagen?                                                                                                                   – Det tog ganska lång tid innan vi skrev ut första patienten på intensiven. Men när vi började göra det så var det positivt. Det har även skett många saker på sjukhuset med bland annat  ökade samarbeten mellan kliniker. Det är bra för allas självförtroende att vi kan jobba så här och bra för teamkänslan.

Hur känns det att jobba så pass nära smittan?

– Jag personligen har aldrig känt mig rädd eftersom jag ändå hade en hel del kunskap där expertis säger att allra flesta friska som blir smittade får lindriga symptom. Däremot är det extra viktigt att inte sprida omkring smittan. Till en början kändes det som lugnet före stormen med väldigt mycket förberedelser. Sen när det började komma patienter  till Intensiven då rullade det på snabbt. Då tyckte jag själv att det började bli lite otäckt. Hur kommer det att bli? Först en patient, sedan tre, därefter sex patienter. Hur ska vi mäkta med detta? När vi väl kom in i arbetet så var det så tydligt med alla planer som fanns, som sjukvårdsledningen jobbat stenhårt med. Förväntningarna, i början av pandemin,var övermäktiga, det var jobbigt. Kommer vi verkligen fixa det här? Det känns bra att ha det här jobbet för att det känns meningsfullt, men det gör det alltid, även innan krisen. Det är bra att sjukvårdspersonalen får uppmärksamhet, med all personal på sjukhuset, hela kedjan. Att inifrån se hur sjukvården skalat upp, det är fint och imponerande att vara med om, säger Anna-Karin.

Sjukvårdens hållning just nu är att det här inte är över. Personligen är Anna-Karin lite mer försiktigt positiv och vill gärna se ljuset i tunneln. Hon säger att hon är ganska orolig för att det här återkommer i en andra våg framåt hösten.

– Det kommer att vara väldigt jobbigt när det nu har lättat om det slår till igen. Det är svårare att ladda om och orka en gång till, avslutar Anna-Karin.

Intervjun är över och jag lämnar sjukhuset, imponerad av sjukvårspersonalens arbete och tacksam för att jag fått en liten inblick i en livräddande verksamhet, i denna ovanliga vardag.

TEXT och FOTO Jeppe Gustafsson

Reportaget är en del av Sveriges Televisions “En ovanlig vardag”.

LINKÖPING 20200527 En ovanlig vardag, Anna-Karin Strand specialistläkare/överläkare på ANOPIVA, Universitetssjukhuset i Linköping (US). Foto Jeppe Gustafsson
LINKÖPING 20200527 En ovanlig vardag, Anna-Karin Strand specialistläkare/överläkare på ANOPIVA, Universitetssjukhuset i Linköping (US). Foto Jeppe Gustafsson
LINKÖPING 20200527 En ovanlig vardag, Anna-Karin Strand specialistläkare/överläkare på ANOPIVA, Universitetssjukhuset i Linköping (US). Foto Jeppe Gustafsson
LINKÖPING 20200527 En ovanlig vardag, Anna-Karin Strand specialistläkare/överläkare på ANOPIVA, Universitetssjukhuset i Linköping (US). Foto Jeppe Gustafsson
error: