Bildreportage-Återblicken: De arbetar en kilometer under jordens yta

ÅTERBLICKEN, BILDREPORTAGE, Bild Östergötland, Zinkgruvan

Fyra mil från Motala ligger Sveriges sydligaste gruva. Där bryter man zink och bly. Vi följde med gruvarbetarna 1 130 meter ner under marken och dokumenterade ett spännande jobb som aldrig blir monotont.

Det är en kall måndagsmorgon. Det är fortfarande mörkt. Klockan är bara fem när jag möter Markus Eriksson och Otto Johansson i utkanten av Motala. De är på väg till gruvan.

40 kilometer senare är vi framme, knappt en bil har vi mött på vägen. Destinationen är Zinkgruvan, Sveriges sydligaste gruva som är i drift. Här bryts bland annat  zink och bly. Gruvarbetare från alla håll och kanter stämplar in vid kontoret. Nu väntar en hiss ned till 800 meters djup.

– Här nere har vi vår bas. Med morgonmöte och matsal för alla gruvarbetare, säger Markus Eriksson. Skiftbasen Jörgen Norling berättar för sina nio gubbar och den enda tjejen vad som ska göras under dagen.

Här skämtas och kivas det nästan som i en skolklass. Vem har satt ett HV71-klistermärke på min bil,  ropar någon. Markus skrattar skyldigt. Stämningen är rå men hjärtlig. Här pratas det mycket (om) sport men även vad som hänt under helgen.

Jag åker med Markus i en bil. I dag ska han visa mig runt på sin arbetsplats. Vi åker på rampen (huvud- vägen) och målet är att vi ska ner till 1 130 meter. Puh, tänker jag och blir varm av skräckblandad förtjusning. Markus berättar att han har jobbat som ortdrivare i ett och ett halvt år.

– Jag såg en platsannons och sökte. Jag ville ha ett spännande jobb. Tidigare har jag gjort utlandstjänst och vill ha lite utmaningar.

Han berättar att det bästa med jobbet är att det aldrig blir monotont. Han får jobba med borrning, laddning, skrotning, det vill säga riva ned lösa stenar  och bultning, då man förstärker  efter en sprängning.

Just i dag jobbar han mellan 06.00 och 14.20, men ibland blir det även skift på kvällar och nätter.

–  Vi kommer att få jobba andra pass i framtiden, säger han. Lundin Mining som äger gruvan vill utöka till att bryta  1,2 miljoner ton malm från dagens 990 000. Företaget vill utöka till nattbemanning även på helgerna.

Skickas hem omedelbart

Resan fortsätter  under jorden. Maxhastigheten är mellan 30 och 40 km/h men det känns som det går snabbare.

– Det här är inget jobb för någon som är klaustrofobisk. När någon nyanställs tas personen ner i gruvan på en gång. Fixar de inte detta skickas de hem omedelbart, berättar Markus.

Snart stannar vi till. Det är becksvart. Några lampor syns på håll. Gruvgången är fylld med djupa vattenpölar. Det är skitigt, lerigt och luktar avgaser.  Inte den mest rena arbetsplatsen jag besökt. Här träffar vi på Liza Hultberg. Hon är ventilationstekniker  och jobbar i dag med Tomas ”Tummen” Karlsson. För ett år sedan flyttade hon från Borås till sambon Per i Motala.

– Det var jättetungt och jobbigt i gruvan till en början. Jag tänkte att det här går aldrig, säger Liza.

– Men så är hon bra envis, fyller ”Tummen” i.

Liza berättar att även hennes sambo jobbar här, som elektriker. I dag börjar han klockan 14 när jag går hem.

Liza och Tomas drar ventilation på ny mark. Under tiden pratar de speedway.

Vi sätter oss i bilen och kör vidare.

Är det inte jobbigt att vara under mark hela dagarna. Att aldrig se dagsljus under en hel arbetsdag?

– Vinterhalvåret kan vara extra jobbigt, det är mörkt när jag kommer hit och mörkt när jag kommer upp ur gruvan. Jag har hört att vissa av de äldre kan få gå i ljusterapi under vinter- halvåret.

Bergvägg sätter stopp

Äntligen är vi på 1 130 meters djup. Ett vattendike på två meter och en bergvägg sätter stopp. Här väntar man att provborrarna ska bli färdiga med sitt arbete. Målet för gruvan är att komma ner till 1 500 meters djup.

Nu vänder vi. I bilen tillbaka pratar vi om säkerhet. Markus ska nämligen spränga en fortsättning på en ort som följer malmen i berget, på 965 meters djup.

– Risker finns alltid. Vi måste givetvis vara försiktiga. Fallande stenar och den mänskliga faktorn är de största farorna. Vid en jordbävning, för inte så länge sedan, utrymdes hela gruvan på natten. Jag var inte rädd men det kändes inte så behagligt, säger Markus. Då blev det lite efterarbete med lösa stenar och liknande.

– Nu ska vi ut och skjuta, säger han och hoppar ut. Väl inne vid bergsväggen kopplar han på en förlängningssladd som han drar tillbaka. Det är en kvart kvar till klockan 14. Då måste alla vara säkra i ett samlingsrum. Pang! Så smäller det och en tryckvåg går genom luften så att ventilationsrören dallrar. Det känns lite som att stå bredvid en dragracingbil på Mantorp park.

Klockan närmar sig 14.20. Vi närmar oss basen på 800 meter. En pannlampa blinkar till. Det är en städerska som vill lifta med sista biten tillbaka. Gruvjobbarna träffas i matsalen. Det nya skiftet har kommit. Matlådorna plockas ihop. Jag tar en gruppbild i hissen innan jag tackar för mig.  Det är en häftig värld här nere, nästan som ett litet samhälle med vägar, verkstäder och en matsal. Men nu är det äntligen dags för lite frisk luft. Undrar vad det är för väder där uppe?

Text/foto Jeppe Gustafsson

Reportaget publicerades 2010.